Primaternas utveckling

Primaternas utveckling utgör ett viktigt kapitel i däggdjurens utvecklingshistoria, även om dagens paleontologiska dokumentation fortfarande är full av luckor och lämnar många frågetecken för den exakta händelseföljden fram till våra dagar.

De äldsta fossil av primater, vilka hittats i Nordamerika, dateras till början av tertiär (cirka 65 miljoner år tillbaka) och ger bevis på nära släktskap med insektsätare, vilka med största sannolikhet var halvapornas förfäder. Under mellersta och övre paleocen före kom djur som på goda grunder kan betraktas som äkta primater. Spridningen började troligen mot slutet av mesozoikum och utgick sannolikt från övergångsformer som liknar de nutida tupajorna (Ordn. Scandentia).

Centrum för primaternas spridning var Europa och Nordamerika, vid den tid då de båda kontinenterna fortfarande var sammanbundna och hade ett tropiskt eller varm tempererat klimat. Under övre paleocen och eocen förekom ett stort antal halvapor i norra delen av denna kontinent (en särskilt stor grupp utgjordes av familjen Omomydae). Trots att man inte har funnit några fossil från denna period, varken i Afrika eller i Sydamerika, är det troligt, att några halvapor redan hade börjat sprida sig även till dessa sydliga kontinenter. Sydamerika var skilt från Nordamerika under eocen, och därför måste det ha varit före denna period som arterna, som gav upphov till brednäsorna, vandrade söderut. Samma process förekom uppenbarligen i Afrika (antingen över nuvarande Gibraltar sund eller över en landbrygga över nuvarande Sicilien, Malta och Tunisien) och omfattade representanter för familjen Adapidae, vilken är känd från fossil från Europa. Dessa halvapor slog sig bland annat ner på Madagaskar under slutet av eocen eller början av oligocen innan ön separerades helt från den afrikanska kontinenten och alltså före utvecklingen av aporna. Avskild från konkurrens med de mer utvecklade, aplika primaterna, som uppträdde på fastlandet under oligocen, kunde dessa kolonisatörer utvecklas och uppta alla tillgängliga ekologiska nischer på ön. De gav upphov till de många halvapor som ännu i dag lever på Madagaskar (lemurider, indrider och fingerdjur).

På grund av stor brist på fossila fynd har paleontologerna inte med säkerhet kunnat ange händelseförloppet under oligocen, då de första "äkta" aporna uppträdde. Det finns mycket få spår efter apor i Sydamerika, där brednäsorna började sprida sig under oligocen, från Patagonien, de nordvästra delarna av kontinenten och Stora Antillerna. I Gamla världen kommer de äldsta fynden från Fayumsänkan i Egypten och består delvis av små smalnäsor samt större djur, troligen föregångare till människoaporna.

Under följande period, miocen, försvann halvaporna från Europa och Nordamerika, medan det i Afrika och Asien utvecklades djur som liknade lorisider, vilka differentierades i två grupper, lorier och galagoer. Mer förbryllande och okända är banden mellan de spökdjursliknande djuren under eocen och oligocen och dagens spökdjur av släktet Tarsius, med tre arter som lever på skilda öar i Sydostasien. Fossil av apor från miocen är sällsynt, vilket antyder att de kan ha börjat utvecklas först senare. Perioden är dock rik på fossil av hominoider, som utvecklades oberoende från huvudgrenen av övriga smalnäsor (t.ex. Proconsul i Afrika och Dryopithecus i Eurasien). Det är troligen från dessa former som de nutida människoaporna och, på andra vägar, de äkta hominiderna så småningom utvecklades. Det var under alla förhållanden i Nordafrika, mot slutet av miocen, som makakerna upp· trädde, och från och med pliocen har man lyckats få mer detaljerad information om utvecklingen av Gamla världens apor. Ett betydande antal släkten av aplika primater blomstrade under pliocen och de var lika talrika i Europa och Asien som i Afrika. Man har funnit rester av makaker i England, Frankrike, Tyskland, Ungern, Egypten och andra områden i Nordafrika, norra Indien och Kina. Den egyptiska Libipithecus, representerad av ett väl bibehållet kranium från mellersta eller övre pliocen, visar släktskap med den nutida geladan (Theropithecus gelada), och Mesopithecus från Europa och Främre Orienten, vilken är känd från många fossil, tycks ha stått smalnäsorna nära. För människoaporna spelar Dryopithecines och Sivapithecus en viktig roll. Det framträder emellertid också nya och betydelsefulla former som Ramapithecus, som förekom över stora geografiska områden, och den problematiska Oreopithecus från pliocen i Europa, som tycks ligga nära den evolutionslinje som lett fram till människan. Vid slutet av tertiär blir situationen tydligare, eftersom nästan alla förfäder till dagens primater då uppträder, både i Nya och Gamla världen.

Under pleistocen, den första epoken av kvartärtiden, var primaterna redan uppdelade i en rad släkten, evolutionärt sett lika åtskilda som dagens primatsläkten. Antalet arter var på den tiden långt fler än i dag och storleksskillnaderna inom grupperna mer påtaglig. Många av de arter som fanns under pleistocen har naturligtvis försvunnit under utvecklingens gång, men det råder ingen tvekan om, att den tidens primater kan betraktas som förfäder i rakt nedstigande led till dagens arter.

Under kvartär skedde det omvälvande förändringar i miljön, t.ex. de omfattande nedisningsperioderna, som på ett radikalt sätt påverkade djurens livsmiljö och existensmöjligheter. Isens framryckning och därmed försämrade klimatförhållanden på norra halvklotet visade sig fatala för primaterna, som dog ut i Europa och i stora delar av Asien. Ett exempel på detta är makakerna, som numera endast finns i Asien men under miocen hade stor spridning även i Europa.

I Afrika har man funnit fossil av förfäder till babianer (Simopithecus, Parapapio, Papio m.fl.). Det finns däremot få fossil av mangaber (Släktet Cercocebus) och inga alls av de skogslevande drillerna och mandrillerna (Släktet Mandrillus) eller av de övriga trädlevande smalnäsorna, som i dag är mycket utbredda och differentierade. Denna lucka beror troligen på att skogen är en dålig miljö för fossilbildning. Den i särklass mest betydelsefulla, och på vissa sätt mest imponerande händelsen under pleistocen, var emellertid den stora utbredningen av människoapor och hominider och deras hastiga utveckling. Gibbonerna (Släktet Hylobates), som nu är begränsade till sydöstra Asien, levde då också i Kina. Under den följande epoken, holocen, var de nutida människoaporna redan delade i tre väl avgränsade släkten: Pongo (orangutanger), Pan (schimpanser) och Gorilla. Dryopithecus lyckades inte överleva till pleistocen utan dog troligen ut mot slutet av pliocen, men i Kina har förekomsten av ett stort djur rapporterats, Gigantopithecus, vilket möjligen var en avvikande, sista gren av en grupp som under miocen eller pliocen skildes från huvudgrenen för Dryopithecines.

De viktigaste hominiderna från pleistocen har hittats i södra och östra Afrika och benämns gemensamt Australopithecines. Dessa har fyllt en lucka i vårt kunnande om den utvecklingslinje som lett till människan. Enligt vissa författare kan släktet Australopithecus på goda grunder anses tillhöra familjen Hominidae. Till detta släkte kan man med fog föra tidigare nämnda släkten, t.ex. Plesianthropus, Paranthropus, Zinjanthropus m.fl.

Två mycket viktiga utvecklingslinjer tycks successivt ha skilts ut från ursprungsformen Australopithecus africanus. En av dessa, som hade kvar Australopithecines egenskaper, ledde fram till Australopithecus robustus, samtida med människan under undre och mellersta pleistocen. Den andra banade väg för Homo habilis. Det var också under pleistocen som människans utvecklingslinje började, efter Homo habilis, genom Homo erectus (eller Pithecanthropus), med stor volym hos kraniet och alltså en betydligt större hjärna än hos Australopithecines. Homo erectus gav upphov till två divergerande linjer, en som ledde fram till Homo neanderthalensis, en art som dog ut före slutet av pleistocen utan att lämna några ättlingar, och en annan som ledde fram till Homo sapiens, som är den enda levande representanten för familjen Hominidae.

Skriv en kommentar