Under primaternas utveckling, vilken började med de insektätande förfäderna, tycks de mer och mer ha anpassats för ett liv i träden. Det var först senare som vissa grupper åter gick ner på marken och antingen stannade kvar i skogen eller lämnade den. Livet i träden stimulerade utvecklingen av vissa specialiseringar, både morfologiska och fysiologiska, varigenom djuren lättare kunde klara av villkoren i denna relativt komplexa omgivning. Den i särklass viktigaste specialiseringen gällde synen, som fortlöpande förbättrades, medan luktsinnet åtföljdes av en lika markerad försämring. Ögats uppbyggnad blev betydligt mer komplicerad genom att dagaktiva arter fick receptorer (tappar), som möjliggjorde färgseende. Dessutom medförde framflyttningen av ögonen från den ursprungliga sidoplaceringen till en mer framåtriktad placering, att synfälten kunde överlappa varandra bättre och därmed ge tredimensionellt seende, en nödvändighet för att uppskatta avstånd och samordna rörelser. Det försämrade luktsinnet och förbättrade synsinnet medförde naturligtvis förändringar såväl i kraniet (kortare nos och framflyttning av ögonhålorna) som i hjärnan.
Tummen och stortån är väl skilda från övriga fingrar och tår och är helt motsättliga hos de högst utvecklade djurgrupperna, varför både händer och fötter i varierande grad kan gripa. Förmågan att gripa påverkar naturligtvis sättet att röra sig hos olika primater, särskilt i träden.
De flesta prosimier och apor går huvudsakligen på alla fyra, och de främre och bakre extremiteterna måste då vara av ungefär samma längd. Vissa primater (särskilt prosimier) är specialiserade för att hoppa, och deras bakben är betydligt längre. Detta är mycket tydligt hos sifakorna (Släktet Propithecus), galagoerna (Släktet Galago) och framför allt hos spökdjuren (Släktet Tarsius), vars bakben är nästan dubbelt så långa som kroppen. Många apor har emellertid mycket långa framben, vilket hör samman med deras speciella sätt att röra sig - de använder endast armarna när de hänger i, eller svingar sig mellan grenarna. Även fingrarna är mycket långa och fungerar bokstavligen som krokar, t.ex. hos spindelapor (Släktet Ateles), som har helt förtvinad tumme, och gibbonerna (Släktet Hylobates), vars armar är 2,4 gånger längre än kroppen och 1,7 gånger längre än bakbenen.
Andra specialiseringar för ett liv i träden är gripsvansen, som förekommer hos många brednäsor och som hos vissa grupper fungerar som en femte extremitet (spindelapor, ullapor, vrålapor), och sittvalkarna (förekommer i olika grad hos alla smalnäsor), som gör bakdelarna nästan helt känslolösa.
Trots de många anpassningarna för ett liv i träden kan flera primater gå på två ben, antingen i träden eller på marken. Att gå på bakbenen, och därmed hålla sig upprätt, var en fortlöpande och mycket betydelsefull process i utvecklingshistorien, och är särskilt tydlig hos människoaporna, t.ex. hos schimpanser och gorillor, och naturligtvis människan. Den upprätta gången medförde vissa förändringar i skelettet, t.ex. en förstärkning av ryggraden, som blev den bärande axeln, och nackledens framflyttning mot basen av kraniet. När väl armarna frigjorts från själva gången kunde händerna användas för andra aktiviteter, t.ex. för att hålla ungar och bära föda. Förmågan att handskas med olika redskap, parad med de ökande själsförmögenheterna (beroende på förstoringen av de så kallade associationscentra i hjärnan), ledde särskilt hos människoaporna till "intelligent" aktivitet. "Intelligens" innebär förmåga att reagera effektivt på förändrade impulser i omgivningen, att experimentera och lära av sådana experiment samt att överföra sådana nyförvärvade kunskaper till andra. Primaterna har varit framgångsrika med att utveckla denna förmåga, och människan i synnerhet. Kvalitetsmässigt är det ett mycket stort gap mellan människan och övriga primater, dock kanske inte så enormt stort som de flesta människor tror.
Primater.se - För dig som vill lära dig mer om primater