Apor, halvapor osv., som en gång var mycket utbredda på så gott som alla kontinenter, har helt försvunnit från Nordamerika, Europa och norra och mellersta Asien. I dag finns primaterna huvudsakligen i tropiska områden, men även i mer tempererade, eller till och med i kalla områden.
Primaterna spred sig från Nord- till Sydamerika innan den förra kontinenten skildes från den euroasiatiska landmassan. I sinom tid medförde den fullständiga separationen av Sydamerika från resten av kontinenten, att utvecklingen där skedde helt oberoende av Gamla världen, och därmed gav upphov till den grupp som i dag benämns brednäsor. Brednäsornas nuvarande utbredning går från ungefär 23° nordlig bredd (Mexikoi till 27° sydlig bredd (Argentina). Halvapor och lorisider förekommer inte alla i Nya världen, utan ersattes troligen snabbt av sina mer utvecklade och konkurrenskraftiga apsläktingar.
Situationen i Gamla världen är helt annorlunda. Här har de större landmassorna, de närmare banden mellan kontinenterna och den stora variationen av livsmiljöer gjort det lättare för primaterna att sprida sig och vid behov vandra från ogästvänliga områden till andra, som är bättre lämpade att bosätta sig på. Dessutom har de kunnat inta många skilda ekologiska nischer, varför de primitivare prosimierna lyckats leva jämsides med aporna i samma områden. I dag finns det endast en representant för primaterna i Europa, nämligen magoten på Gibraltar. Denna art har stor spridning i nordvästra Afrika och har med största säkerhet införts till Gibraltar historisk tid.
Smalnäsorna eller Gamla världens apor har stor utbredning i Afrika och Asien. De har anpassat sig till många slags omgivningar och förekommer till och med på höga höjder. I Afrika går den norra utbredningsgränsen vid 20° nordlig bredd (bortsett från den tidigare nämnda magoten, som förekommer norr om Sahara), medan hela kontinenten söder om öknen är befolkad av dessa djur, inom stora områden även av prosimier. Många halvapor, både dag- och nattaktiva, har ostörda tagit öar i besittning, där de inte har någon konkurrens från sina högre utvecklade släktingar på kontinenten.
I Asien förekommer smalnäsorna från de södra och östra delarna av kontinenten, samt på öarna, norrut till Japan, där den japanska makaken hör hemma. Prosimierna har en likartad utbredning i Asien och finns i Indien, Indokina och den malajiska arkipelagen, men de lever inte alls på höga höjder.
Primater saknas helt i polarområdena, naturligtvis på grund av klimatet, och på den australiska kontinenten av paleogeografiska skäl. Australien skildes nämligen från den kontinentala landmassan under en tid, då ordningen Primates ännu inte hade uppträtt och däggdjuren endast representerades av de primitiva kloakdjuren och pungdjuren. Australien har sedan dess alltid varit isolerat från övriga kontinenter.
Eftersom primaterna huvudsakligen är trädlevande, har deras utbredning i skilda delar av världen i hög grad betingats av förekomst av skogar av olika storlek. Detta gäller särskilt för brednäsorna, som inte gett upphov till några marklevande ar ter. De lever i täta regnskogar och galleriskogar i Mellan- och Sydamerika, där luftfuktigheten är mycket hög.
De viktigaste faktorerna som påverkar primaternas utbredning är klimatet, födotillgången och möjligheterna att skydda sig mot rovdjur. Vad gäller klimatet är primaterna relativt anpassningsbara och kan i de flesta fall klara sig tämligen väl i många skilda situationer och också klara kyla. De tycks däremot vara känsligare för värme, och i områden med stekande sol försöker de hitta svalkande gömslen mitt på dagen.
En stor del av dagen åtgår för födosök, men typen av livsmiljö inverkar naturligtvis mycket. Skogslevande apor har oftast inga större problem i detta avseende, eftersom födan brukar vara riklig. Apor som lever på savanner och halvtorra stäpper måste ofta gå långa sträckor för att finna föda och de större svängningarna i nederbörd i öppna områden gör, att tillvaron där sannolikt är hårdare än i skogsmiljö. Skogslevande apor har det också bättre, när det gäller skydd mot rovdjur än de oskyddade släktingarna på öppna marker.
Förmågan att anpassa sig har också gjort det möjligt för de övriga primaterna att inom rimliga gränser acceptera förändringar, som människan åstadkommit. Det exemplifieras t.ex. av de många räder som markattor och babianer gör i plantager eller i vissa fall (t.ex. av languren och rhesusapan i Indien) i stadscentra och hem. Den mänskliga inblandningen har emellertid ibland blivit alltför stor även för dessa anpassningsbara djur. och i många delar av världen är det stor risk att en del primater kommer at t utrotas på grund av att deras naturliga miljö hela tiden minskar.
Primater.se - För dig som vill lära dig mer om primater