Trots den stora variationen i form och storlek av olika kroppsdelar har primaternas skelett hållit sig relativt konstant och enhetligt under utvecklingens gång. Ryggraden är på vanligt sått uppdelad i hals-, bröst-, länd-, kors- och svanskotor. Det finns alltid sju halskotor, vilka proportionellt sett är längre hos spökdjuren, spindelaporna och människoaporna. Antalet bröst- och ländkotor (sammanlagt mellan 15 och 24) ger större eller mindre rörlighet i ryggen. Det är intressant att notera, att det finns fler bröst- och ländkotor hos t.ex. halvaporna, vilka är små eller medelstora, men färre hos de stora aporna.
Bäckengördeln har hos de senare flyttats i riktning mot huvudet. Höftbenen har blivit allt starkare efterhand som djuren fått en mer upprätt hållning, och kulmen har nåtts hos människan. Tendensen att gå på två ben, och därmed placera kroppsvikten på endast bakbenen, har inte endast lett till förändringar i bäckenets byggnad utan också i bröstbenet och skuldergördeln.
Hos de flesta halvapor är kraniet långsträckt med liten volym. Ögonhålorna, som är belägna på sidorna, omges av en benring men står fortfarande i kontakt med tinninggroparna. Under evolutionens gång har hjärnskålens volym ökat, nosen blivit kortare (käken är inte så framskjutande) och ögonhålorna flyttats framåt, så att de hos aporna år skilda från tinninggroparna genom en benvägg. Förflyttningen av nackhålet mot kraniets bas hör emellertid samman med förmågan att stå upprätt. Den minskande ansiktsvinkeln (prognatism), som föreligger hos en del halvapor samt hos de flesta apor, har lett till kortare käkar. vilket i sin tur resulterat i färre tänder. Tanduppsättningen är ospecialiserad och som regel finns alla fyra typerna av tänder: framtänder, hörntänder, oäkta samt äkta kindtänder. Antalet tänder varierar från 36 hos många av Nya världens brednäsor till endast 18 hos fingerdjuret (som t.ex. helt saknar hörntänder).
Primater.se - För dig som vill lära dig mer om primater