Primaterna är utan tvekan den högst utvecklade däggdjursgruppen. Eftersom gruppen omfattar en stor mängd olika arter är det inte lätt att ge någon allmän beskrivning för alla dess representanter. Vid en ytlig betraktelse är det säkert svårt att förstå, hur den lilla muslemuren, som liknar en liten mus och endast väger ca 60 gram, kan höra till samma ordning som den enorma gorillan, som i mycket liknar en människa. Det finns emellertid odiskutabla anatomiska och fysiologiska drag, som bevisar släktskapet mellan dessa två, till synes mycket olika arter.
Primaterna kan i stort definieras som moderkaksdäggdjur, som är anpassade för ett liv i träden, går på hela fotsulan (hälgångare), alltid har nyckelben, har fem fingrar och fem tår, vilka har naglar eller klor och där tummen eller stortån nästan alltid är motsatt. Kraniet har relativt stor volym (särskilt hos de högre primaterna) och välutvecklad hjärna, och ögonhålorna är helt omgivna av en benring.
Utseendemässigt varierar de mycket beroende på benens längd, bålens dimensioner, huvudformen och hur huvudet är placerat på kroppen.Hos halvaporna är nosen antingen relativt lång eller mycket kort, och huvudet är i det senare fallet rundat. Vissa arter, t.ex. lorier, har korta ben och kompakt kropp medan andra, t.ex. sifakor och indrider, oberoende av varandra har utvecklats mot ett yttre, som mer liknar aporna. Karakteristiskt för halvapor och lorisider är, att de har ett så kallat rhinarium, som består av ett naket, fuktigt och körtelrikt område kring näsborrarna och utmed mittlinjen av överläppen ner till munnen. Rhinarium förekommer hos många andra däggdjur men har försvunnit hos (de äkta) aporna.
Även bland aporna är variationen stor och går från små arter som är föga större än en ekorre över babianerna med sina hundlika nosar och typiska gång på fyra ben, och slutligen människoaporna, som kan gå upprätt och i byggnaden visar stora likheter med människan.
Ögonen hos nattaktiva arter (många av halvaporna, lorisiderna samt nattaporna) är relativt stora, och hos aporna framåtriktade, liksom hos vissa av de högst utvecklade halvaporna.
Jämfört med de flesta andra däggdjur har primaterna inte särskilt väl utvecklade ytteröron. Endast hos galagoerna och fingerdjuret är öronen framträdande.
Med undantag för människoaporna har alla primater svans, i olika grad hårtäckt och av olika längd. Hos vissa arter, t.ex. makakerna, är den emellertid reducerad till en kort stump.
Pälsen kan vara slät eller yvig och ibland ovanligt vacker, som den fantastiskt silkeslena pälsen hos colobusaporna och den färggranna palsen hos Gamla världens apor, smalnäsorna. Marmosetterna och tamarinerna har prydnadstofsar på huvudet, och pälsen hos vissa apor i Gamla världen är så lång att den bildar man och skägg och skiljer hanne från hona hos vissa arter (husarapa, babianer, orangutanger osv.). Som regel har arter som lever på höga höjder och i kalla områden en tjock och lång pals (t.ex. japansk makak).
Primater.se - För dig som vill lära dig mer om primater